Torsten Palm körde för Hesketh i F1

 

Torsten och hans son körde Picko Troberg Memorial på Lidingö nu i april, så jag passade på att be om en intervju. Jag var intresserad av hans korta karriär i Formula 1 och varför han valde att sluta efter bara två F1-lopp.

 

 

Formel 3

Torsten började sin motorkarriär som kartläsare, precis som sin storebror Gunnar. I det Svenska Rallyt 1967 blev han i par Simo Lampinen, i en SAAB V4, tvåa efter brorsan Gunnar som åkte med Bengt Söderström i en Lotus Cortina. Men Torsten ville köra själv och han ville köra racing. Det blev en satsning på Formel 3 och han tränade flitigt på Gellårsbanan som låg nära hemmet i Kristinehamn. På den här tiden var intresset för Formel 3 i Sverige mycket stort. Reine Wisell och Ronnie Petersson dominerade både i Sverige och ute i Europa. Torsten hade stor talang, men hans framgångar kom lite i skymundan av Ronnie och Reine som båda fortsatte till F1. 1969 var Torsten tvåa i SM Formel 3 efter Ronnie. 1970 och 71 vann han SM för att sedan bli tvåa 1972.

 

Surtees F2

Den naturliga fortsättningen på racingkarriären var Formel 2 och då var det EM-serien som gällde. Torsten hyrde en bil av Surtees-stallet. Efter tekniska problem på Kinnekulle och Mantorp fick han hyra försteföraren Jochen Mass bil till Kanonloppet på Karlskoga. Torsten gjorde ett av sina bästa lopp och när starten gick kom han iväg som tvåa. Han började jaga den ledande Jarrier men fick problem med kopplingen och tvingades släppa Peter Gethin före sig.  Det blev ett nytt varvrekord och han hade visat att han kunde ge de bästa F2-åkarna en fight. Varvrekordet står sig än idag, då banan byggdes om och kortades några år senare.

 

Formel 1

Redan året efter F2-satsningen såg det ut att kunna bli en styrning i Formel 1. I Dagens Nyheter kunde man läsa att Graham Hill och Embassy Teamet var intresserade av ”Lill-Palmen”. Det var Ronnie Peterson som förmedlat kontakten. Men Graham Hill behövde någon som kunde lägga en fet check på bordet. Något Torsten varken kunde eller ville:

 

– Jag var inne i kris ekonomiskt 1974 och det var osäkert hur jag skulle ta det vidare. Dessutom kom oljekrisen. Så 1974 fick alla kuponger för att köpa bensin och då var det inte lätt att köra racerbil, när man inte visste om man kunde ta sig till jobbet.

 

Men så 1975 hände något! Polarvagnen skulle vara huvudsponsor för Sveriges Grand Prix. Man hade en framsynt reklamchef, Hasse Sjögren. Torsten berättar:

 

– Det var så här att Polarvagnen skulle arrangera Formel 1 på Anderstorp. Då sa man att man ville ha en egen bil. Då passade det med en vit bil, en Hesketh och de ville ju ha en svensk som körde den. Då fick jag ett erbjudande och Polarvagnen hyrde den här bilen av Hesketh och det kostade 80 000 kr per tillfälle.

 

Man började med att hyra Hesketh-stallets reservbil för Monacos och Sveriges GP. Bilen med chassinummer ”308–3”, hade använts av James Hunt så sent som i Sydafrikas GP samma år. Den döptes genast av Polavagnen till ”Polar-Hesketh 308”. I upplägget låg också att Torsten skulle få ett ordentligt träningspass på engelska Silverstone.

 

 

 

 

 

 

 

 

Stallkamraten James Hunt tar sin Hesketh välbalanserat, med lite uppställ, genom en kurva.

Hesketh-stallet hade ju rykte om sig som playboys och festprissar. Blev du en del av teamet och hur upplevde du det?

–  Jag kom väl med där när jag var på en testkörning på Silverstone. Då var vi ju hemma hos Lord Hesketh på slottet där han bodde. Men det här med festandet var ingen för mig. På den här tiden så festade racerförana och det tycket jag var konstigt. Själv tog jag ingen öl förrän jag var 27 år. Så jag kände att jag var utanför det.

 

Tyvärr så regnade träningstillfället på Silverstone bort, så när Torsten kom till Monacos GP hade han i princip ingen erfarenhet av F1.

 

– Det var 26 bilar som skulle kvala in i Monaco. Det hade hänt en olycka i Barcelona, tävlingen innan med Stommelen. Så arrangörerna skar ned startfältet från 24 till 18 och det gjorde att jag inte kunde kvalificera mig till start.

 

Polar Grand Prix of Sweden 1975

Affischerna inför tävlingen täcktes av reklam för Polarvagnen och av en Hesketh och en Lotus 72. Det var helt klart Torsten och Ronnie som var huvudnumret. Tävlingarna kördes på den drygt 4 km långa Anderstorp Raceway.

 

När du skulle börja träningen, hur var känslan?

– Nu är det här ju 42 år sedan och vad som hände kan vara svårt att komma ihåg. Men jag fick respekt för bilen på en gång. När du ger dig in på något sådant här, så måste du känna att du är chef och det kände inte jag. Det var bilen som tog med mig. Jag var 21:a på träningen, men när sedan starten gick så tog jag några stycken. Sedan snurrade några, eller kraschade, så jag kom i mål som tionde man.

 

Med tanke på Torstens korta tid i en F1-bil och att Hesketh vid den här tiden inte var något toppteam, så var det ett riktig bra resultat. Det borde ha blivit en fortsättning, men det var något i känslan hos Torsten.

 

– På den tiden skall du veta, 1975, då var det mycket olyckor och mycket bilar som brann, det fanns inga avåkningszoner och bilarna var inte alls lika säkra som de är nu för tiden. Hur som helst så insåg jag min begränsning, så jag slutade åka i och med Anderstorp. Det är ju bara 10 svenska förare som fått köra Formel 1, den tionde är Marcus Ericsson.

 

Tankning av bilen:

– Där ser du hur det såg ut med säkerheten. Mjölkkrukor och en stor tratt, det stänkte runt hela bilen som var brännhet och du kan förstå vilka riskmoment det var. Jag sitter med en vanlig dricka, det fanns ju inget annat.

 

 

Var det ett stort steg från Formel 2 till Formel 1?

– Ja absolut, Formel 2 var egentligen den bästa formelklassen. Då var du chef i bilen och du kunde åka med lite sladd och det var hanterbart. Formel 1 var för stort för mig, för mycket krafter. Jag ska inte säga att jag blev rädd, för det blev jag inte, men jag blev försiktig och det går inte. Det går 330 - 340 på flygplansrakan och då står tallarna tätt. Många av förarna från 1975 är borta idag. Jag kände nog att jag gjorde rätt.

 

Vad kände du efteråt?

– Det här får noga vara. Då fick jag ett erbjudande från chefen för Polarvagnen. ”Tänker du i dom banorna att du skall sluta, då vill jag att du börjar som marknadskille”. Så jag fick jobb i Örebro och bodde i Värmland.

 

Du har aldrig ångrat dig, att du slutade?

– Nej, det har jag aldrig gjort, säger Torsten med eftertryck. Jag åker gärna och tittar F1 någon gång. Jag följer det naturligtvis på TV. Nej jag ångrar det inte och skulle aldrig sätta mig i en racerbil igen.

 

 

 

 

Skrivet av Gunar Johansson  2017-05-25

 gärna artikeln på Facebook